Blondinbella, AFA och Karl-Bertil

Kan inte låta bli att bli full i garv av att jag gjort gemensam sak med Blondinbella i att dissa Karl-Bertil Jonsson. ”Karl-Bertil är dåtidens AFA”, säger Bella till Expressen. Nej du, Isabella Löwengrip, jag kan säga dig att vi INTE vill ha några självgoda rikemansbarn i våra led. Välgörenhet är och förblir borgerligt (att gåvorna är stulna är sekundärt).

Det var en kul parentes bara. Men varken Blondinbella eller julen förtjänar mer uppmärksamhet, så jag tycker gott att vi kan släppa ämnet. På tal om AFA rekommenderas deras inlägg om Rosengård till alla som tror att vi på vänsterkanten inte är ”vanliga människor” (vad nu det är?). Jag citerar:

I media har polisen de senaste dagarna gjort en stor sak av att det är tillresta som ligger bakom många av våldshandlingarna. De som kallas tillresta är andra boende i Malmö, inga tillresta bråkmakare som inte har något bättre för sig än att skapa kravaller. Vi som varit där bor i Malmö och Rosengård är en del av Malmö som folk både bor i och dagligen besöker.

För den som inte är på läshumör finns det riktigt bra bloggar med bildposter: Rebecka visar återigen att hon är en fantastisk fotograf, min nya favoritblogg har publicerat en karta över hur livet kommer att te sig i ”rymdåldern” (jag blir inte mycket klokare av det, men det är en kul bild) och de här tusingfotingsbilderna är helt underbara.

Och nu är det jul igen…

I mitt förra inlägg nämnde jag i förbigående att jag inte brukar fira jul. Jag gör dock ingen stor grej av det och jag tänker inte i detta julaftonsinlägg basunera ut att julen ska bojkottas. Att jag inte firar julen beror helt enkelt på att jag inte har någon relation till den. Mina föräldrar är ateister och har så länge jag kan minnas förespråkat ett sekulariserat samhälle. Själv ser jag mig helt och hållet som materialist. Tanken på att fira en kristen högtid känns helt främmande.

Inte heller har jag mycket till övers för de som säger att man inte behöver betrakta julen som kristen, utan bara som ett tillfälle att samlas med släkten. Jag försöker att i så stor grad som möjligt betrakta min familj så som jag ser på mina vänner i allmänhet, det vill säga att jag träffar dem jag vill umgås med när jag känner för det. Och jag gör det för att jag uppskattar dem som personer, inte av förpliktelse bunden till något släktband (som av vissa verkar ses som ett nästan magiskt band).

Detta om detta. Jag är som sagt måttligt intresserad av att förstora upp mitt icke-firande av julen.

En liten gnutta tradition finns förresten även i mitt hem, i form av Karl-Bertil Jonsson (som läsaren förväntas vara bekant med, och om inte annat, se länken). Jag har alltid gillat Karl-Bertils julafton bra mycket mer än Benjamin Syrsas dito (ja, även jag har sett Disneys timmeslånga reklamfilm). Tage Danielssons saga är välskriven, karaktärerna är helt underbart gestaltade och Per Åhlins animationer är klockrena. Däremot tycker jag att det är otroligt tröttsamt att programmet av många framhålls som ett vänsteralternativ till Kalle Ankas jul. Karl-Bertil är inget annat än en överklasslyngel. Allmosor åt pöbeln! – detta är hans julbudskap. Att på eget bevåg ta från de rika och ge åt de fattiga är inte mig emot, men låt inte de besuttna göra det åt dig.

Faktum är att de fattiga knappt ens skildras i Karl-Bertil Jonssons julafton. Det enda vi får se av dem är några snabba skymtar där de tacksamt tar emot gåvor som de har liten eller ingen nytta av (böcker på språk de knappast behärskar, och så vidare). Och berättelsen slutar trots allt med att de rika belåtet slår sig för bröstet.

Om någon tycker att jag raljerar så vill jag poängtera att jag inte har något emot själva berättelsen (den är ganska harmlös). Det har svårt för är vänsterns daltande med Karl-Bertil.

Avslutningsvis vill jag skicka en hälsning till alla som ”tvingas arbeta på självaste julafton” (för att citera filmen), inte som Karl-Bertil för att han tycker att det är kul att tjäna en extra slant, utan för att de utför arbetsuppgifter som behövs dagligen. Hej Martin och alla ni andra,

ur mörkret stiga vi mot ljuset – god jul,

som en kamrat skrev i dagens finaste julhälsning.

Bland tetris och pepparkakor

Såhär i juletider (trots att jag själv inte brukar fira) bjuder jag på lite pysseltips. Att baka är alltid trevligt men hur spännande är det med pepparkaksgubbar och -gummor? Inte speciellt. Nej, pepparkaksbakandet behöver bli lite mer innovativt!

Hemma hos mig plockades mina tetispepparkaksformer fram, som jag köpte på Konstfacks julmarknad förra året (men det går naturligtvis också att med kniv skära ut former ur degen). Visst blir kakorna fina i sig, men om man vill lyxa till det och få den perfekta tetriskänslan, så rekommenderas karamellfärg och glasyr. Den ambitiöse skär även skåror i glasyren medan den svalnar, så att bitarna syns. Resultatet:

Inte så pjåkigt! Men vad är väl ett baktips utan recept? Mina favoriter på pepparkaksfronten är den klassiska gotländska varianten:

250 g vegetabiliskt margarin
4 dl socker
2 dl ljus sirap
2 dl vatten
2 msk kanel
1 msk malda kryddnejlikor
1 msk mald kardemumma
1 msk bikarbonat
15 dl vetemjöl (och lite extra till utbakningen)

Skiva upp margarinet och lägg det i en bunke. Blanda ned kryddorna. Koka hastigt upp socker, sirap och vatten i en kastrull. Häll den varma blandningen över margarinet så att det smälter. Låt svalna rumstemperatur (men rör om emellanåt). Blanda mjöl och bikarbonat och rör därefter ihop det med resten av blandningen.

Låt degen stå kylskåpskallt i minst ett dygn. Tänk på att inte använda en för liten bunke eftersom degen kommer att svälla! Den kommer också bli fastare, så det gör inget om den känns lite lös innan den stått till sig.

Ugnstemperatur tycker jag är vanskligt att säga något exakt om, så prova er fram. Första pannkakan (eller ja… pepparkakan i det här fallet) blir ju ändå aldrig lyckad.

Andra som bloggar på temat jul: We are your friends har en egna alldeles fantastiska julkalender och Job skriver om julmust.

Annat se- och läsvärt (som inte har ett dugg med julen att göra, och skönt är väl det): en helt underbar kortfilm med animerad gatukonst och Pink tentacle om tankeläsning.

Lägenhetsvisningar och heteronormativitet

Jävla klant! Jag kunde sagt att hon var min flickvän. Vad fan har de med det att göra? Vad har de för rätt att bestämma hur folk ska leva?

Jag har varit på lägenhetsvisning. Det var en fin lägenhet, hade passat oss perfekt. Första hand och allt. Efter visningen ringde jag och ställde lite frågor till hyresvärden. Hon tittade på min ansökan. Sa att jag hade för låg inkomst. ”Men vi är ju två som ska bo där” invände jag. ”Jahaa… mummel mummel” sa hon och letade reda på min medsökande. Hittade den, la till ”fast jag tittar bara på din inkomst, för jag antar att det här inte är någon sambo”. Tjej + tjej = inte sambos. Och visserligen hade hon rätt. Men vadå, hon hade kunnat vara min flickvän. Och jag hade kunnat PÅSTÅ det åtminstone, istället för att komma av mig totalt.

”Spelar det någon roll…?” sa jag lite dumt istället. (Idiot. Du vet ju hur det är att ha att göra med hyresvärdar, arbetsköpare, myndigheter etc.) Herregud, man måste ju låta bestämd! Om inte annat för att hon gjorde det: ”Ja.” Punkt. ”Det spelar roll. Jag kan ju inte skriva med vem som helst på kontraktet. Om det inte är en sambo kan personen flytta när som helst och då står du där och ska kunna betala hyran själv.” Jag kan inte låta bli att tänka på Oscar Wilde:

Friendship is far more tragic than love. It lasts longer.

Har man inte ett parförhållande ska man alltså inte ha bostad heller. Åtminstone inte när man har en inkomst som min. Enda sättet att få någonstans att bo är att leta suspekta svartkontrakt på Blocket. Och då går det som det går, som för ett år sedan när jag och min dåvarande sambo (eller, ja, kombo eller vad de nu vill kalla det – sambo som sambo, säger jag) blev utkastade ur vår lägenhet för att kärringen vi hyrde av blev dumpad av sin snubbe. Vi höll ihop jättebra, jag och min kompis. Vi trivdes bra med att bo ihop. Men hennes jävla parförhållande höll inte. Ändå upphöjs heteronormen till skyarna som det enda rätta sättet att leva på.

Ja, jag är bitter. Men nästa vecka ska jag på lägenhetsvisning igen, hos en annan hyresvärd. Då ska vi fan gå omkring och hålla varandra i handen, hon och jag, och ställa frågor kring ifall det är ett bra område för våra framtida barn att växa upp i. Och så får vi väl hoppas att de inte är homofober på bostadsförmedlingen, men homon som håller sig inom normen brukar trots allt bli någorlunda accepterade.

Man får inte vara dum.

—

Mitt bästa bloggtips för tillfället är det senaste inlägget på Tack för ingenting. Rakt igenom briljant skrivet om arbetslöshetsåtgärder.

Kort resumé av diskussionen kring högerextremism

Varenda vänsterbloggare tycks ha skrivit om nazisternas fruktansvärda attentat mot en barnfamilj i samma Stockholmsförort som kulturhuset Cyklopen låg i. Bra det. Till de mer utförliga och välskrivna inläggen hör Dagens Konflikts redogörelse för hur 90-talets nazistiska rörelse skiljer sig från 00-talets och Ali Esbatis artikel som tar upp medias oförmåga att benämna högerextremismen vid dess rätta namn.

För att spinna vidare på det Esbati är inne på, kan det även nämnas att Tidningen Arbetaren intervjuat TT:s redaktionschef Mats Johansson angående vilka ord högerextremisterna omnämns med. I ett TT-meddelande kallas den nazistiska organisationen Fria nationalister Skåne för ”nationalister”, alltså just det ord de själva helst använder för att framstå som rumsrena. Tyvärr finns inte intervjun publicerad på internet, men jag citerar Mats Johansson:

Sverigedemokraterna kallades för tio år sedan av och till för högerextremister. Numera sitter de i många kommunfullmäktige, därför kallas de inte lika ofta för högerextremister. Men jag skulle inte ta en ändring av begreppen som används som intäkt för att medierna blivit mindre kritiska.

Johansson medger alltså att SD:s framgångar inneburit en begreppsförskjutning. Samtidigt avvisar han helt att det skulle innebära (eller för den delen vara en följd av) ett annat förhållningssätt från media. Det är svårt att se hur han får det att gå ihop. Att Sverigedemokraterna inte längre anses vara extrema är ett tydligt tecken på att det inte längre är lika kontroversiellt som förr att föra fram rasistiska åsikter. Att det banar väg för attentat av det slag vi sett den senaste veckan känns nästan överflödigt att tillägga.

Jag avslutar min något korthuggna sammanfattning med en uppmaning: SAC Syndikalisterna har med anledning av mordbranden hos det fackligt aktiva paret öppnat ett stödkonto – skänk en slant dit! Plusgironumret är 80 99 23-6. Märk inbetalningen ”decemberinsamlingen” om du vill att pengarna ska gå till såväl SAC:s långsiktiga arbete mot högerextremism som till den drabbade familjen. Vill du hellre att pengarna ska gå direkt till familjen, som alltså har fått hela sin lägenhet totalförstörd, så märker du betalningen med ”Sebastian”. (Själv tänkte jag ge ett bidrag till decemberinsamlingen, eftersom jag tycker frågan gäller kampen mot högerextremism och inte bara enskilda attentat.) Slutligen några ord från SAC:s arbetsutskott:

Det är viktigt att vi ger utsatta och drabbade medlemmar allt vårt stöd, och minst lika viktigt att vi fortsätter verksamheten som vanligt. Högerextrema åsikter är inte något som enbart bemöts under november och december i diverse städer, utan något som utmanas genom långsiktigt arbete, inte minst genom facklig kamp på arbetsplatserna!

Kollektivitet i form av anonymitet

En diskussion som ofta dyker upp när man är mer eller mindre anonym på internet, är huruvida man ska ”visa att man står för sina åsikter” genom att vara öppen med sin identitet. Själv la jag mig nyligen i en sådan diskussion som uppstod bland kommentarerna till ett inlägg på Biology & Politics. (Diskussionen handlar främst om hur nazism ska bekämpas, och frågan om anonymitet är ett sidospår.)

Argumenten jag la fram för rätten att vara anonym, handlade om att jag och många med mig har för mycket att förlora på att blogga öppet – främst på våra jobb. Värt att påpeka är att det inte handlar om någon paranoia, utan om något som faktiskt sker. Det finns också andra skäl att ligga lågt med sin identitet, samtidgt som man inte bör låta sig skrämmas. Det är dock en avvägning som var och en måste få göra. Och det utan att anklagas för att inte stå för sina åsikter.

Nåväl, det var inte om detta jag ville skriva. Det är trots sin relevans ett ganska billigt sätt att komma undan en djupare diskussion om anonymitet. För frågan är, varför detta fokus på avsändaren av åsikter? Här kan man såklart invända att det inte gör någon skillnad om man undertecknar med ”Anna” eller ”lillstrumpa” – det vill säga att bara för att man är öppen med sitt namn behöver det inte säga ett smack. Ska man dra det ett steg längre borde man i så fall argumentera för att lägga ut personnummer så att vem som helst lätt kan kolla upp närmare vem bloggaren/kommentatorn är. Det är det väl knappast någon som tycker, och det är inte heller detta fokus jag vill lyfta fram på anonymiteten.

Nej, jag vill hävda att anonymiteten har ett värde i sig. För vari ligger det intressanta i att veta vem som ligger bakom texter på t.ex. en blogg som denna? Jag kan sträcka mig så långt som att det är relevant på vissa typer av bloggar. Vilka som hör dit kan diskuteras, men när det gäller texter inriktade på arbetsplatsskildringar och klasskamp (bloggkollektivet Vardagspussel där jag också skriver är ett sådant exempel) ser jag ingen som helst anledning att gå ut med sin identitet. Vad vi försöker göra är just att lyfta fram ett kollektivt perspektiv, baserat på våra egna erfarenheter. Vi vill inte tala om för andra hur de har det, det vet de bäst själva, men vi vet att våra erfarenheter delas många andra inom arbetarklassen. Min vän Planekonomen hade ett fint citat på det temat, på sin gamla blogg. Citatet lyder:

Jag skulle vilja skrifva en hel lifshistoria för dig, men om man tänker på sin egen, då har man alla arbetares historia på en gång. (Hjalmar Wång)

Naturligtvis delar inte alla arbetare exakt samma upplevelser (särskilt inte sett ur ett globalt perspektiv), men det är inte heller poängen. Det som är viktigt är vad som förenar oss: våra visserligen olika men i grund och botten delade erfarenheter av vad det innebär att vara lönearbetare i ett kapitalistiskt system.

Vad har då detta med anonymitet att göra? Här vill jag gärna citera Petter som i ett debattinlägg på SVT Opinion (som handlar om just det här som jag pratar om), skriver att han ”är ointresserad av individer, politik handlar om kollektiv av människor och man talar alltid för ett visst intresse oavsett vilket namn man väljer.” Så låt oss tala för våra egna intressen, i egenskap av arbetare. Och låt oss göra det utan att fästa för mycket vikt på vem som säger vad.

När jag ändå är inne på ämnet vill jag också framhålla Prole.info som ett utmärkt exempel på hur kollektivitet kan förmedlas genom anonymitet. Anonymiteten ligger inte bara i att tecknaren/tecknarna inte går ut med sin(a) identitet(er), själva illustrationerna är en visualisering av det jag pratar om. Det är bilder av det ansiktslösa motståndet, bokstavligt så väl som metaforiskt.

Dessutom vill jag passa på att länka till min kamrat Kluster X som i sitt senaste inlägg skriver intressant om dokumentärfilmaren Adam Curtis.