Jag lever på stulen luft. Jag är arbetsskygg och när jag säljer min tid så ser jag till att få ut mer än de betalar för den. Det är inte fråga om att göra rätt för sig, när den köpta tiden inte går till annat än att göra fel sig. Tränga sig på, sälja in, pracka på. Nej, tär det på mitt psyke ska det tära på deras ekonomi, tänker jag. Fast vad är väl det, en fis i havet? De märker det ju inte ens för i så fall hade jag inte kunnat fortsätta.
Det värker i kroppen när jag kommer hem. Jag ber dig, kryp upp intill mig men jag orkar inte ligga med dig. Det är fredagkväll men vi stannar hemma, stannar uppe. Vi pratar tills kvällen är morgon som glimtar mot ljuset. En ledig stund, ett andrum i horden av stress. Vi äter frukost. Länge. Vi fyller oss själva och dagen med sprängämnen och lycka. Du bearbetar mina tankar till konfetti, en vacker sådan. Ditt öra i min hand. Mina vader mot dina axlar. Det tar aldrig slut.
Det börjar om. Chefens skratt kräks i mitt öra och jag flyr undan. Jag kan nog gömma mig på toaletten i ytterligare en minut. Gamla dagar fryser till till en kletig soppa i min mage. Måste fokusera. Målmedveten, alert, ett leende på läpparna, en nystruken blus, ett illa dolt tonfall, en fasa att bli upptäckt – se så, ta dig an kunden! Javisst. Det värker i halsen av det tillgjorda dravlet – eller också är jag på väg att bli sjuk nu igen.
Medicinering. Antibiotikan går rakt genom kroppen. Tankarna går rakt genom huvudet. Jag tar dig rakt in i mig och visst är det skönt men mest är det flykt. Och jag vet att du inte vill när jag inte vill men någonstans i bakhuvudet ligger en gnagande ängslan för att inte räcka till. Jag tänker för tyst. Jag vill spy mitt hjärtas uppriktiga färgpatroner över väggarna men istället sticker vi oss på gammalt groll. Det är så onödigt. Du är så vacker.
Jag bestämmer mig.
Fast som stål
och sakta men säkert
för att kanske göra något med mindre osäkerhet. Det är svårt, när kroppen pratar sitt språk (mat, sex, inte sex, sova, vakna, nähä somna om igen, och jaså nu fungerar inte den kroppsdelen heller som den ska) och jag ett annat. Det är svårt när jag inte har den tid du förtjänar. Det är svårt när jag maniskt måste fylla varenda minut av mitt liv med något som ger det ett värde, som för att kompensera den tid de stjäler ifrån mig.
Snatterskan 