Posts Tagged ‘vänstern’

Jag förstår mig inte på Lidingöligan

maj 17, 2009

Zita, Folkets bios biograf i Stockholm, har under två månader visat kortfilmssatsningen Svensk kortfilm c/o Folkets bio. I dagarna avslutades satsningen med Lidingöligan. (Jag beklagar att inlägget som filmtips betraktat kommer alldeles för sent, i skrivande stund är det någon dryg timme kvar till sista visningen.)

Själv såg jag Lidingöligan på Drömfabriken, där den avslutade ett novellfilmsmaraton med stundom fantastiska filmer. Lidingöligan hade, fick vi veta av konferenciern Åsa Linderborg, belönats med Svenska filminstitutets och Sveriges televisions stora novellfilmspris. Mina förväntningar var därmed ganska höga, med tanke på att samtliga filmer under kvällens visning hade hållit hög kvalitet. Till min stora besvikelse kände jag mig mest som ”jaha…?” när eftertexterna började rulla till tonerna av Internationalen.

Lidingöligan handlar om en familj som under tidigt 80-tal flyttar från stan till Lidingö, en rikemansförort till Stockholm. Föräldrarna i familjen är poltiskt aktiva på vänsterkanten (vilket illustreras med all önskvärd tydlighet genom bland annat att flyttlasset består av gamla plakat). Barnen, ur vilkas perspektiv filmen skildras, är gravt färgade av föräldrarna (vilket illustreras med samma överdrivna tydlighet genom att de bär ”Atomkraft? Nej tack”-knappar). När de försöker komma till rätta i villan på Lidingö uppstår konfrontationer med grannarna, främst skildrat genom de jämnåriga moderatbarnen som börjar mucka. Barnen gör sitt bästa för att komma in i gemenskapen – de försöker lära sig om aktiehandel och gör allt de blir ombedda för att bli accepterade. Föräldrarna byter ”slaget på barrikaderna mot kampen om att äga mest och att ha det alla andra har”, förkunnar berättarrösten.

När vi lämnade biosalongen sa en i mitt sällskap, en gammal klasskamrat från när jag pluggade film, ”kanske liiiteee övertydlig”. ”Mm” instämde jag, för jag fattade ju vad hon menade. Karaktärerna är tröttsamt stereotypa och tillsammans med berättarrösten förstärker de känslan av barnfilm, trots att filmen enligt regissören vänder sig till vuxna. Men frågan är om den egentligen är så värst övertydlig? Till berättarstilen, ja, men i sitt budskap…? Om den nu har något, jag är inte så säker på det. För vad vill filmen egentligen ha sagt?

Är Lidingöligan en film om politiskt engagemang, eller är det bara en kuliss för att berätta en helt annan story? En historia rivaliteter mellan barn, kanske? För inte är det en film om klasskillnader, eftersom klass inte är en fråga om vad man har för pins på tröjan, utan vad man har för materiella förutsättningar. Mot den bakgrunden är det knappast konstigt att de ”radikala” föräldrarna byter bort kampen mot att pyssla om sitt fina hem i den nya villan. Inte förargligt heller. Organiserar oss gör vi för vår egen skull, inte för några vackra ideal. Det finns ingen anledning att anklaga personer som dessa i filmen för att svika sina principer. De har helt enkelt andra intressen.

Manuset är skrivet av Maja Lindström, som också har regisserat. Jag tog en titt på hennes hemsdia för att försöka bringa lite klarhet i vad som varit hennes tanke med filmen. Där berättar hon att Lidingöligan handlar om hennes egen uppväxt. Hon förklarar att filmen handlar om att byta identitet, snarare än om att byta klass:

De flesta som bor på Lidingö har inte gjort någon klassresa vad jag vet. Anledningen till att så många f. d. vänstermänniskor bor på Lidingö [gör de?! min anm.], tror jag har att göra med att det bor många 40-talister på ön. För dom var -68 inte bara ett politiskt uppvaknande, utan också tidpunkten då dom gjorde revolt mot sina föräldrar och ofta borgerliga uppväxter. Men när de sedan skaffade barn och hus sökte de sig tydligen ändå till en miljö som var bekant. Plötsligt befann dom sig i villaförorten igen, för någonstans måste man ju bo. (och elefanterna på slottsmuren byttes ut mot kuddar med elefantmönster från Svenskt Tenn.)

”…någonstans måste man ju bo.” Ja, just det…och då kan man lika gärna bo på Lidingö, eller vadå? Det är bara att välja och vraka! För vissa. Men för alla oss andra ser det inte riktigt ut så. Vi bor där vi bor, helt enkelt. Det har sina fördelar och det har sina nackdelar. Men gemensamt för de allra flesta av oss är att vi inte bara kan flytta till en fin villa i en rik förort, eller för den delen köpa en bostadsrätt i innerstan. Och de flesta har inte heller fina jobb som arkitekter eller textilkonstnärer, som Maja Lindströms föräldrar. Likväl som lönearbetet driver oss till radikalitet, är det också det faktum att vissa har det rätt gott ställt som får dem att prioritera annat. Men, det är inget att sörja övet, för arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk.

Våldsdebatten på repeat

mars 31, 2009

Jag ska fatta mig kort: tråååkigt.

Dock kom Kajsa Ekis Ekman med ett ganska vettigt inlägg i DN om den evinnerliga diskussionen om att ”vänstern måste ta avstånd…” samtidigt som högern aldrig måste det. Ärligt talat tror jag att det i mångt och mycket är vårt eget fel, eftersom vänstern själva alltid håller på att dilla om det. Vad är vi oroliga för egentligen? Vad skulle hända om vi lät bli att ta avstånd/försvara? Kanske att fokus skulle hamna på sakfrågan istället, rent av?

Detta om detta. Jag orkar inte vara någon åsiktsmaskin, orkar inte ta ställning hela tiden.

Och nu är det jul igen…

december 25, 2008

I mitt förra inlägg nämnde jag i förbigående att jag inte brukar fira jul. Jag gör dock ingen stor grej av det och jag tänker inte i detta julaftonsinlägg basunera ut att julen ska bojkottas. Att jag inte firar julen beror helt enkelt på att jag inte har någon relation till den. Mina föräldrar är ateister och har så länge jag kan minnas förespråkat ett sekulariserat samhälle. Själv ser jag mig helt och hållet som materialist. Tanken på att fira en kristen högtid känns helt främmande.

Inte heller har jag mycket till övers för de som säger att man inte behöver betrakta julen som kristen, utan bara som ett tillfälle att samlas med släkten. Jag försöker att i så stor grad som möjligt betrakta min familj så som jag ser på mina vänner i allmänhet, det vill säga att jag träffar dem jag vill umgås med när jag känner för det. Och jag gör det för att jag uppskattar dem som personer, inte av förpliktelse bunden till något släktband (som av vissa verkar ses som ett nästan magiskt band).

Detta om detta. Jag är som sagt måttligt intresserad av att förstora upp mitt icke-firande av julen.

En liten gnutta tradition finns förresten även i mitt hem, i form av Karl-Bertil Jonsson (som läsaren förväntas vara bekant med, och om inte annat, se länken). Jag har alltid gillat Karl-Bertils julafton bra mycket mer än Benjamin Syrsas dito (ja, även jag har sett Disneys timmeslånga reklamfilm). Tage Danielssons saga är välskriven, karaktärerna är helt underbart gestaltade och Per Åhlins animationer är klockrena. Däremot tycker jag att det är otroligt tröttsamt att programmet av många framhålls som ett vänsteralternativ till Kalle Ankas jul. Karl-Bertil är inget annat än en överklasslyngel. Allmosor åt pöbeln! – detta är hans julbudskap. Att på eget bevåg ta från de rika och ge åt de fattiga är inte mig emot, men låt inte de besuttna göra det åt dig.

Faktum är att de fattiga knappt ens skildras i Karl-Bertil Jonssons julafton. Det enda vi får se av dem är några snabba skymtar där de tacksamt tar emot gåvor som de har liten eller ingen nytta av (böcker på språk de knappast behärskar, och så vidare). Och berättelsen slutar trots allt med att de rika belåtet slår sig för bröstet.

Om någon tycker att jag raljerar så vill jag poängtera att jag inte har något emot själva berättelsen (den är ganska harmlös). Det har svårt för är vänsterns daltande med Karl-Bertil.

Avslutningsvis vill jag skicka en hälsning till alla som ”tvingas arbeta på självaste julafton” (för att citera filmen), inte som Karl-Bertil för att han tycker att det är kul att tjäna en extra slant, utan för att de utför arbetsuppgifter som behövs dagligen. Hej Martin och alla ni andra,

ur mörkret stiga vi mot ljuset – god jul,

som en kamrat skrev i dagens finaste julhälsning.