Min vän Job skriver enkelt och bra om oförmåga att se strukturella mönster. Jag kan inte annat än hålla med om hur tröttsamt det är när man försöker beskriva maktstrukturer och någon jävel kontrar med att alla inom den eller den gruppen faktiskt inte är på det viset.
Särskilt irriterande tycker jag att det är att höra det här argumentet när det för debattören är en fråga om att slippa ifrån ansvar. Som när män tror sig slippa undan feministiskt ansvar genom att försäkra att de minsann är schyssta killar som aldrig skulle slå sin fru, eller vad diskussionen nu handlar om. Precis som det påpekas i bl.a. Med uppenbar känsla för stil (Stephan Mendel-Enk) kan inte sådana företeelser betraktas som abnormiteter, utan måste ses som någonting som drivs fram av en manlighetsnorm.
Jag skulle kunna komma med en rad exempel, men det känns överflödigt och Job är tydlig nog i sitt inlägg. Istället tänkte jag lite kort försöka utveckla det han tar upp. Något som åtminstone jag brukar få höra när man pratar om kollektiv är den uttjatade kommentaren ”men ett kollektiv består ju av individer”. Nej, skulle jag säga. Att prata om hur ett kollektiv agerar är något annat än att prata om att vad just du som individ tycker/tänker/gör. Men om många individer agerar på ett visst sätt då? Jamen då handlar det ju inte längre om individer, utan om en grupp!
”Men”, invänder någon, ”det är väl ett tråkigt synsätt?” Jaha, kanske det, men det är inte jag som har hittat på att det finns grupper i samhället. Första steget mot det klasslösa samhället är att erkänna att klasser existerar, första steget bort från könsrollerna är att är att se att man är en del av dem, och så vidare.
Snatterskan 