Posts Tagged ‘boende’

Jag förstår mig inte på Lidingöligan

maj 17, 2009

Zita, Folkets bios biograf i Stockholm, har under två månader visat kortfilmssatsningen Svensk kortfilm c/o Folkets bio. I dagarna avslutades satsningen med Lidingöligan. (Jag beklagar att inlägget som filmtips betraktat kommer alldeles för sent, i skrivande stund är det någon dryg timme kvar till sista visningen.)

Själv såg jag Lidingöligan på Drömfabriken, där den avslutade ett novellfilmsmaraton med stundom fantastiska filmer. Lidingöligan hade, fick vi veta av konferenciern Åsa Linderborg, belönats med Svenska filminstitutets och Sveriges televisions stora novellfilmspris. Mina förväntningar var därmed ganska höga, med tanke på att samtliga filmer under kvällens visning hade hållit hög kvalitet. Till min stora besvikelse kände jag mig mest som ”jaha…?” när eftertexterna började rulla till tonerna av Internationalen.

Lidingöligan handlar om en familj som under tidigt 80-tal flyttar från stan till Lidingö, en rikemansförort till Stockholm. Föräldrarna i familjen är poltiskt aktiva på vänsterkanten (vilket illustreras med all önskvärd tydlighet genom bland annat att flyttlasset består av gamla plakat). Barnen, ur vilkas perspektiv filmen skildras, är gravt färgade av föräldrarna (vilket illustreras med samma överdrivna tydlighet genom att de bär ”Atomkraft? Nej tack”-knappar). När de försöker komma till rätta i villan på Lidingö uppstår konfrontationer med grannarna, främst skildrat genom de jämnåriga moderatbarnen som börjar mucka. Barnen gör sitt bästa för att komma in i gemenskapen – de försöker lära sig om aktiehandel och gör allt de blir ombedda för att bli accepterade. Föräldrarna byter ”slaget på barrikaderna mot kampen om att äga mest och att ha det alla andra har”, förkunnar berättarrösten.

När vi lämnade biosalongen sa en i mitt sällskap, en gammal klasskamrat från när jag pluggade film, ”kanske liiiteee övertydlig”. ”Mm” instämde jag, för jag fattade ju vad hon menade. Karaktärerna är tröttsamt stereotypa och tillsammans med berättarrösten förstärker de känslan av barnfilm, trots att filmen enligt regissören vänder sig till vuxna. Men frågan är om den egentligen är så värst övertydlig? Till berättarstilen, ja, men i sitt budskap…? Om den nu har något, jag är inte så säker på det. För vad vill filmen egentligen ha sagt?

Är Lidingöligan en film om politiskt engagemang, eller är det bara en kuliss för att berätta en helt annan story? En historia rivaliteter mellan barn, kanske? För inte är det en film om klasskillnader, eftersom klass inte är en fråga om vad man har för pins på tröjan, utan vad man har för materiella förutsättningar. Mot den bakgrunden är det knappast konstigt att de ”radikala” föräldrarna byter bort kampen mot att pyssla om sitt fina hem i den nya villan. Inte förargligt heller. Organiserar oss gör vi för vår egen skull, inte för några vackra ideal. Det finns ingen anledning att anklaga personer som dessa i filmen för att svika sina principer. De har helt enkelt andra intressen.

Manuset är skrivet av Maja Lindström, som också har regisserat. Jag tog en titt på hennes hemsdia för att försöka bringa lite klarhet i vad som varit hennes tanke med filmen. Där berättar hon att Lidingöligan handlar om hennes egen uppväxt. Hon förklarar att filmen handlar om att byta identitet, snarare än om att byta klass:

De flesta som bor på Lidingö har inte gjort någon klassresa vad jag vet. Anledningen till att så många f. d. vänstermänniskor bor på Lidingö [gör de?! min anm.], tror jag har att göra med att det bor många 40-talister på ön. För dom var -68 inte bara ett politiskt uppvaknande, utan också tidpunkten då dom gjorde revolt mot sina föräldrar och ofta borgerliga uppväxter. Men när de sedan skaffade barn och hus sökte de sig tydligen ändå till en miljö som var bekant. Plötsligt befann dom sig i villaförorten igen, för någonstans måste man ju bo. (och elefanterna på slottsmuren byttes ut mot kuddar med elefantmönster från Svenskt Tenn.)

”…någonstans måste man ju bo.” Ja, just det…och då kan man lika gärna bo på Lidingö, eller vadå? Det är bara att välja och vraka! För vissa. Men för alla oss andra ser det inte riktigt ut så. Vi bor där vi bor, helt enkelt. Det har sina fördelar och det har sina nackdelar. Men gemensamt för de allra flesta av oss är att vi inte bara kan flytta till en fin villa i en rik förort, eller för den delen köpa en bostadsrätt i innerstan. Och de flesta har inte heller fina jobb som arkitekter eller textilkonstnärer, som Maja Lindströms föräldrar. Likväl som lönearbetet driver oss till radikalitet, är det också det faktum att vissa har det rätt gott ställt som får dem att prioritera annat. Men, det är inget att sörja övet, för arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk.

Lägenhetsvisningar och heteronormativitet

december 8, 2008

Jävla klant! Jag kunde sagt att hon var min flickvän. Vad fan har de med det att göra? Vad har de för rätt att bestämma hur folk ska leva?

Jag har varit på lägenhetsvisning. Det var en fin lägenhet, hade passat oss perfekt. Första hand och allt. Efter visningen ringde jag och ställde lite frågor till hyresvärden. Hon tittade på min ansökan. Sa att jag hade för låg inkomst. ”Men vi är ju två som ska bo där” invände jag. ”Jahaa… mummel mummel” sa hon och letade reda på min medsökande. Hittade den, la till ”fast jag tittar bara på din inkomst, för jag antar att det här inte är någon sambo”. Tjej + tjej = inte sambos. Och visserligen hade hon rätt. Men vadå, hon hade kunnat vara min flickvän. Och jag hade kunnat PÅSTÅ det åtminstone, istället för att komma av mig totalt.

”Spelar det någon roll…?” sa jag lite dumt istället. (Idiot. Du vet ju hur det är att ha att göra med hyresvärdar, arbetsköpare, myndigheter etc.) Herregud, man måste ju låta bestämd! Om inte annat för att hon gjorde det: ”Ja.” Punkt. ”Det spelar roll. Jag kan ju inte skriva med vem som helst på kontraktet. Om det inte är en sambo kan personen flytta när som helst och då står du där och ska kunna betala hyran själv.” Jag kan inte låta bli att tänka på Oscar Wilde:

Friendship is far more tragic than love. It lasts longer.

Har man inte ett parförhållande ska man alltså inte ha bostad heller. Åtminstone inte när man har en inkomst som min. Enda sättet att få någonstans att bo är att leta suspekta svartkontrakt på Blocket. Och då går det som det går, som för ett år sedan när jag och min dåvarande sambo (eller, ja, kombo eller vad de nu vill kalla det – sambo som sambo, säger jag) blev utkastade ur vår lägenhet för att kärringen vi hyrde av blev dumpad av sin snubbe. Vi höll ihop jättebra, jag och min kompis. Vi trivdes bra med att bo ihop. Men hennes jävla parförhållande höll inte. Ändå upphöjs heteronormen till skyarna som det enda rätta sättet att leva på.

Ja, jag är bitter. Men nästa vecka ska jag på lägenhetsvisning igen, hos en annan hyresvärd. Då ska vi fan gå omkring och hålla varandra i handen, hon och jag, och ställa frågor kring ifall det är ett bra område för våra framtida barn att växa upp i. Och så får vi väl hoppas att de inte är homofober på bostadsförmedlingen, men homon som håller sig inom normen brukar trots allt bli någorlunda accepterade.

Man får inte vara dum.

Mitt bästa bloggtips för tillfället är det senaste inlägget på Tack för ingenting. Rakt igenom briljant skrivet om arbetslöshetsåtgärder.