Posts Tagged ‘arbetarklass’

Jag förstår mig inte på Lidingöligan

maj 17, 2009

Zita, Folkets bios biograf i Stockholm, har under två månader visat kortfilmssatsningen Svensk kortfilm c/o Folkets bio. I dagarna avslutades satsningen med Lidingöligan. (Jag beklagar att inlägget som filmtips betraktat kommer alldeles för sent, i skrivande stund är det någon dryg timme kvar till sista visningen.)

Själv såg jag Lidingöligan på Drömfabriken, där den avslutade ett novellfilmsmaraton med stundom fantastiska filmer. Lidingöligan hade, fick vi veta av konferenciern Åsa Linderborg, belönats med Svenska filminstitutets och Sveriges televisions stora novellfilmspris. Mina förväntningar var därmed ganska höga, med tanke på att samtliga filmer under kvällens visning hade hållit hög kvalitet. Till min stora besvikelse kände jag mig mest som ”jaha…?” när eftertexterna började rulla till tonerna av Internationalen.

Lidingöligan handlar om en familj som under tidigt 80-tal flyttar från stan till Lidingö, en rikemansförort till Stockholm. Föräldrarna i familjen är poltiskt aktiva på vänsterkanten (vilket illustreras med all önskvärd tydlighet genom bland annat att flyttlasset består av gamla plakat). Barnen, ur vilkas perspektiv filmen skildras, är gravt färgade av föräldrarna (vilket illustreras med samma överdrivna tydlighet genom att de bär ”Atomkraft? Nej tack”-knappar). När de försöker komma till rätta i villan på Lidingö uppstår konfrontationer med grannarna, främst skildrat genom de jämnåriga moderatbarnen som börjar mucka. Barnen gör sitt bästa för att komma in i gemenskapen – de försöker lära sig om aktiehandel och gör allt de blir ombedda för att bli accepterade. Föräldrarna byter ”slaget på barrikaderna mot kampen om att äga mest och att ha det alla andra har”, förkunnar berättarrösten.

När vi lämnade biosalongen sa en i mitt sällskap, en gammal klasskamrat från när jag pluggade film, ”kanske liiiteee övertydlig”. ”Mm” instämde jag, för jag fattade ju vad hon menade. Karaktärerna är tröttsamt stereotypa och tillsammans med berättarrösten förstärker de känslan av barnfilm, trots att filmen enligt regissören vänder sig till vuxna. Men frågan är om den egentligen är så värst övertydlig? Till berättarstilen, ja, men i sitt budskap…? Om den nu har något, jag är inte så säker på det. För vad vill filmen egentligen ha sagt?

Är Lidingöligan en film om politiskt engagemang, eller är det bara en kuliss för att berätta en helt annan story? En historia rivaliteter mellan barn, kanske? För inte är det en film om klasskillnader, eftersom klass inte är en fråga om vad man har för pins på tröjan, utan vad man har för materiella förutsättningar. Mot den bakgrunden är det knappast konstigt att de ”radikala” föräldrarna byter bort kampen mot att pyssla om sitt fina hem i den nya villan. Inte förargligt heller. Organiserar oss gör vi för vår egen skull, inte för några vackra ideal. Det finns ingen anledning att anklaga personer som dessa i filmen för att svika sina principer. De har helt enkelt andra intressen.

Manuset är skrivet av Maja Lindström, som också har regisserat. Jag tog en titt på hennes hemsdia för att försöka bringa lite klarhet i vad som varit hennes tanke med filmen. Där berättar hon att Lidingöligan handlar om hennes egen uppväxt. Hon förklarar att filmen handlar om att byta identitet, snarare än om att byta klass:

De flesta som bor på Lidingö har inte gjort någon klassresa vad jag vet. Anledningen till att så många f. d. vänstermänniskor bor på Lidingö [gör de?! min anm.], tror jag har att göra med att det bor många 40-talister på ön. För dom var -68 inte bara ett politiskt uppvaknande, utan också tidpunkten då dom gjorde revolt mot sina föräldrar och ofta borgerliga uppväxter. Men när de sedan skaffade barn och hus sökte de sig tydligen ändå till en miljö som var bekant. Plötsligt befann dom sig i villaförorten igen, för någonstans måste man ju bo. (och elefanterna på slottsmuren byttes ut mot kuddar med elefantmönster från Svenskt Tenn.)

”…någonstans måste man ju bo.” Ja, just det…och då kan man lika gärna bo på Lidingö, eller vadå? Det är bara att välja och vraka! För vissa. Men för alla oss andra ser det inte riktigt ut så. Vi bor där vi bor, helt enkelt. Det har sina fördelar och det har sina nackdelar. Men gemensamt för de allra flesta av oss är att vi inte bara kan flytta till en fin villa i en rik förort, eller för den delen köpa en bostadsrätt i innerstan. Och de flesta har inte heller fina jobb som arkitekter eller textilkonstnärer, som Maja Lindströms föräldrar. Likväl som lönearbetet driver oss till radikalitet, är det också det faktum att vissa har det rätt gott ställt som får dem att prioritera annat. Men, det är inget att sörja övet, för arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk.

Annonser

Kollektivitet i form av anonymitet

december 3, 2008

18_bEn diskussion som ofta dyker upp när man är mer eller mindre anonym på internet, är huruvida man ska ”visa att man står för sina åsikter” genom att vara öppen med sin identitet. Själv la jag mig nyligen i en sådan diskussion som uppstod bland kommentarerna till ett inlägg på Biology & Politics. (Diskussionen handlar främst om hur nazism ska bekämpas, och frågan om anonymitet är ett sidospår.)

Argumenten jag la fram för rätten att vara anonym, handlade om att jag och många med mig har för mycket att förlora på att blogga öppet – främst på våra jobb. Värt att påpeka är att det inte handlar om någon paranoia, utan om något som faktiskt sker. Det finns också andra skäl att ligga lågt med sin identitet, samtidgt som man inte bör låta sig skrämmas. Det är dock en avvägning som var och en måste få göra. Och det utan att anklagas för att inte stå för sina åsikter.

Nåväl, det var inte om detta jag ville skriva. Det är trots sin relevans ett ganska billigt sätt att komma undan en djupare diskussion om anonymitet. För frågan är, varför detta fokus på avsändaren av åsikter? Här kan man såklart invända att det inte gör någon skillnad om man undertecknar med ”Anna” eller ”lillstrumpa” – det vill säga att bara för att man är öppen med sitt namn behöver det inte säga ett smack. Ska man dra det ett steg längre borde man i så fall argumentera för att lägga ut personnummer så att vem som helst lätt kan kolla upp närmare vem bloggaren/kommentatorn är. Det är det väl knappast någon som tycker, och det är inte heller detta fokus jag vill lyfta fram på anonymiteten.

Nej, jag vill hävda att anonymiteten har ett värde i sig. För vari ligger det intressanta i att veta vem som ligger bakom texter på t.ex. en blogg som denna? Jag kan sträcka mig så långt som att det är relevant på vissa typer av bloggar. Vilka som hör dit kan diskuteras, men när det gäller texter inriktade på arbetsplatsskildringar och klasskamp (bloggkollektivet Vardagspussel där jag också skriver är ett sådant exempel) ser jag ingen som helst anledning att gå ut med sin identitet. Vad vi försöker göra är just att lyfta fram ett kollektivt perspektiv, baserat på våra egna erfarenheter. Vi vill inte tala om för andra hur de har det, det vet de bäst själva, men vi vet att våra erfarenheter delas många andra inom arbetarklassen. Min vän Planekonomen hade ett fint citat på det temat, på sin gamla blogg. Citatet lyder:

Jag skulle vilja skrifva en hel lifshistoria för dig, men om man tänker på sin egen, då har man alla arbetares historia på en gång. (Hjalmar Wång)

Naturligtvis delar inte alla arbetare exakt samma upplevelser (särskilt inte sett ur ett globalt perspektiv), men det är inte heller poängen. Det som är viktigt är vad som förenar oss: våra visserligen olika men i grund och botten delade erfarenheter av vad det innebär att vara lönearbetare i ett kapitalistiskt system.

Vad har då detta med anonymitet att göra? Här vill jag gärna citera Petter som i ett debattinlägg på SVT Opinion (som handlar om just det här som jag pratar om), skriver att han ”är ointresserad av individer, politik handlar om kollektiv av människor och man talar alltid för ett visst intresse oavsett vilket namn man väljer.” Så låt oss tala för våra egna intressen, i egenskap av arbetare. Och låt oss göra det utan att fästa för mycket vikt på vem som säger vad.

När jag ändå är inne på ämnet vill jag också framhålla Prole.info som ett utmärkt exempel på hur kollektivitet kan förmedlas genom anonymitet. Anonymiteten ligger inte bara i att tecknaren/tecknarna inte går ut med sin(a) identitet(er), själva illustrationerna är en visualisering av det jag pratar om. Det är bilder av det ansiktslösa motståndet, bokstavligt så väl som metaforiskt.

Dessutom vill jag passa på att länka till min kamrat Kluster X som i sitt senaste inlägg skriver intressant om dokumentärfilmaren Adam Curtis.