”Bussbolag förbjuder främmande språk” Det handlar alltså om ett bussbolag, Keolis, som förbjuder personalen att tala andra språk än svenska på jobbet. Av slutet på artikeln att döma, verkar den här typen av policy vara oprövad hos Diskrimineringsombudsmannen (”- Det låter som en konstig policy, tvivelaktig. Anmäls det här kommer vi granska det, säger Lars Thornberg, DO.”). Trots det är det här inget nytt; jag känner till flera arbetsplatser som har liknande regler, och har även suttit i en facklig förhandling som handlade om bl a detta. Därför har jag också funderat en del kring dessa regler, så jag tänkte ta tillfället i akt att skriva lite om vad som är och vad som inte är problemet med dem. Samt några tankar om socialdemokratins (LO:s, SAP:s) förhållningssätt.
I första hand är det här en fråga om makten över vad som kan sägas på en arbetsplats. När Keolischefen säger att ”alla [måste] förstå varandra” för att ”kunna delta i gemenskapen på arbetsplatsen”, är detta ett ”alla” som inkluderar chefer. Som företag vill Keolis ha kontroll över vad som sägs på arbetsplatsen, och det är inget konstigt med det. Däremot ligger det inte i de anställdas intresse att cheferna förstår allt som sägs på arbetsplatsen. Inte nödvändigtvis för att man ska kunna prata om sin arbetssituation öppet (även om förbud som detta är ett effektivt sätt att morverka prat om hur arbetsförhållandena ser ut), utan kanske framför allt för att det inte är önskvärt att inkludera cheferna i ”gemenskapen på arbetsplatsen”.
Även om man bortser från frågor kring organisering och gemenskaper, så finns det en poäng i att ledningen (varken företagsledning eller fackstyrelse) inte ska vara de som sätter upp ramarna för vad som får sägas på jobbet. En rimlig reaktion från fackets sida vore att inte gå med på företagets inskränkningar i möjligheterna att uttrycka sig på sin arbetsplats. Istället säger Kommunals representant att de nya reglerna är helt ”helt i sin ordning”, och backar upp det med någon märklig humbug baserat på rasistiska stereotyper (”Kommer man från utlandet kanske man är van vid lite yvigare svängar. Ta en italienare till exempel pratar högt och vitt och brett och då blir det mer störande, säger Thor Tärnbring.”, fräscht). Egentligen har jag inte så mycket problem med beslutet i sig, som varifrån det kommer och vart det riktas. (Om det vore en allmän önskan bland de anställda att sträva efter att använda ett visst språk som lingua franca borde väl ”problemet” lösa sig av sig självt?) Det säger ganska mycket om Kommunal att deras ombud inte ens tycks reflektera över vad deras medlemmar kan tänkas tycka i frågan, utan istället drar man till med första bästa åsikt som legitimerar företagets beslut (för ärligt talat, visst får man känslan av att det är ombudets högst personliga åsikt som han godtyckligt lägger fram? Sedan ska man komma ihåg att Kommunal som fackförbund har accepterat dessa ordningsregler, och valt sina företrädare, så min poäng är alltså inte att facket är står utan ansvar).
Vidare kan man läsa att den socialdemokratiska riksdagsledamoten Peter Persson upprörs av beslutet. Och visst är det bra att någon säger ifrån, men kritiken dämpas av Peter Perssons uttalande att det är honom ”obegripligt” varför man inte skulle få tala något annat språk än svenska på arbetsplatsen. Socialdemokratin vill inte förstå, vill inte analysera. Eller mer korrekt: socialdemokratin är oförmögen att benämna att det finns en konflikt mellan företagsledning och anställda.
Vad händer istället? Konflikter som denna, som rör makt och kontroll över arbetsplatsen, förskjuts till att på sin höjd handla om ”rätten” att tala andra språk än svenska på arbetet. Och egentligen – om det funkar – varför inte? Whatever works. Men problemen uppstår när vi slutar reflektera kring varför ledningen fattar sådana här beslut. När det blir oss obegripligt. Vi får inte börja räkna med att liberala rättigheter kan hjälpa oss i alla situationer, för ingen företagsledning kommer att bry sig om det om de verkligen vill driva igenom ett beslut.
(Sorry, men kunde inte hitta någon roligare Elliott-video. Morrisseyvideon är däremot ett guldkorn. Ja, Morrissey är ju t.o.m. klädd i guldjacka, bara en sådan sak! Värt, hihi.)
OBS Jag försöker inte att vara kryptisk på något sätt. Jag tycker att Morrisseylåten är en bra kommentar till Elliott Smith-låten. Det är allt. Finns inget att läsa mellan raderna; det här är allmängiltigt.
Den moderna nutidsmänniskan skulle hellre (falskeligen eller ej) erkänna att hon smugit in och ollat alla nyfödda barn på nyfödda barn-avdelningen på bb än att hon någonsin blivit provocerad.
Att säga sig ha blivit provocerad är att erkänna sig besegrad. Det är extremt provocerande för en oprovocerad att bli anklagad för att ha blivit provocerad av den provocerande parten, men för att provocera den provocerande tillkännager inte den oprovocerade för den provocerande att den blivit provocerad.
Men någon gång måste man ju bli provocerad om inte ”provocerad” helt enkelt ska bli ett ord som beskriver ett tillstånd som ingen någonsin har befunnit, eller kommer att befinna sig i. För att stoppa mynt i springan för framtida påståenden om att inte ha blivit provocerad vill jag tillkännage att …
[med detta sagt avbryter jag alltså Lundkvistreferensen för att smidigt glida över till mitt eget tillkännagivande] …jag blir jävligt provocerad av folk som tror att provokation är något slags självändamål. Och, vad värre är, är att på grund av horder av dålig kultur och den här vidriga postironi-prylen så blir jag förmodligen ”provoderad på exakt det sätt som provokatören avsett” (Lundkvist igen). För det är så provokation fungerar. Enligt provokationernas logik är all provokation bra provokation: eller mer korrekt – ju fler som blir provocerade, desto bättre.
Det får vara hur det vill med den saken. Men jag ska komma till kärnan i mitt resonemang: DET ÄR INTE KONST, liksom allt som klingar inte är poesi. Andra får kalla det vad de vill, men du och jag, kamrat, vi har ingen som helst anledning att definiera provokationer som konst.
Så vad är då konst? En populär ordvits är som bekant att anspela på ordet konstig, men den som tänker ett steg längre inser att ordets sanna etymologiska ursprung är ordet konstruktiv. (Observera att jag försöker göra mig lustig, även om det är möjligt att orden konst – kunnande – konstruktion – konstruktiv hänger ihop historiskt på något vis. Men skitsamma, sanningshalten i påståendet är inte så relevant i sammanhanget.) Syftet med konst bör alltså vara att bidra på ett konstruktivt sätt till samhället. Med ”samhället” avses det framtida samhället, det vill säga skapandet av det. Kommunal s k konst, till exempel, är näppeligen konst, men ni får heller inte tro att jag vill ha plakatkonst. Plakatkonst kan visserligen få kallas för konst, för den försöker i alla fall (eller snarare i bästa fall?) att bidra, men är bara tråkig. Men hellre tråkig konst än destruktiv konst. (Tråkig konst kan få finnas, men vi bör inte ägna den någon uppmärksamhet. Destruktiv ”konst” däremot ska dö.)
Ordet konst i föregående stycke kan utan problem ersättas med humor (bortsett från att ordvitsen inte längre funkar). ”Men jag bara skojade!”/”Men jag var ju ironisk!” är ett lika dåligt argument som ”Men det är ju konst!”.
För att gardera mig mot påhopp á la ”Men vem är du att försöka bestämma över konsten?!” säger jag det klart och tydligt redan nu: jag försöker inte bestämma någonting. Jag har en simpel liten åsikt i frågan och den borde dessutom rimligen vara okontroversiell. Allt jag önskar mig är att alla som försöker ägna sig åt konst – eller egentligen vad som helst som når ut till andra människor – frågar sig ”Vad bidrar detta till och är det konstruktivt?”. Det är ett ganska anspråkslöst önskemål, tycker jag. Därför blev jag lite paff när jag kritiserade en bekants blogginlägg för en tid sedan med just detta önskemål, och fick svaret:
Absolut, inlägget är inte konstruktivt för fem öre! Dessutom handlar det snarare om just min smått ovärda fallenhet för att dra extrema retoriska paralleller än om [ämnet] i sig, och det är därför ribban är så låg som den faktiskt är – det är ingen diskussion, det är bara en polemisk spya som snarare riktar sig mot just [fienden]. Sedan kanske det är dumt att i förbifarten kasta sten mot sidor jag sympatiserar med, det kan jag absolut hålla med om.
Och jag som trodde att konstruktivitet var universal law.
___
PS. Jag har inget emot raljerande (jag raljerar ju själv rätt friskt här ovan), men principen om konstruktivitet gäller även givetvis även för detta. Pontus Lundkvist är en mästare på att kombinera dessa två. Läs gärna hans bok Okändadjur, från vilken citatet i inledningen är hämtat.
Såg nu att Lidingöligan som jag recenserade i förra inlägget visas på SVT ikväll, 21:30. Trots att jag själv mest blev irriterad på filmen, vill jag rekommendera alla att se den – och kommentera gärna sedan!
Jag vill också tipsa er om resten av novellfilmerna som kommer att visas under sommaren. De flesta är bra, eller åtminstone sevärda och välgjorda.
Här är visningstiderna:
SVT2 26 maj kl. 21.30 Lidingöligan
SVT2 9 juni kl. 21.30 Julia
SVT2 16 juni kl. 21.30 Småvilt
SVT2 23 juni kl. 21.30 Pappa Picasso och jag
SVT2 30 juni kl. 21.30 Maskeraden
SVT2 7 juli kl. 21.30 Gunnel
SVT2 14 juli kl. 21.30 Jenny ger igen
SVT2 21 juli kl. 21.30 Min bästa vän
SVT2 28 juli kl. 21.30 Rosenhill
SVT2 4 aug kl. 21.30 Tennis är livet
Zita, Folkets bios biograf i Stockholm, har under två månader visat kortfilmssatsningen Svensk kortfilm c/o Folkets bio. I dagarna avslutades satsningen med Lidingöligan. (Jag beklagar att inlägget som filmtips betraktat kommer alldeles för sent, i skrivande stund är det någon dryg timme kvar till sista visningen.)
Själv såg jag Lidingöligan på Drömfabriken, där den avslutade ett novellfilmsmaraton med stundom fantastiska filmer. Lidingöligan hade, fick vi veta av konferenciern Åsa Linderborg, belönats med Svenska filminstitutets och Sveriges televisions stora novellfilmspris. Mina förväntningar var därmed ganska höga, med tanke på att samtliga filmer under kvällens visning hade hållit hög kvalitet. Till min stora besvikelse kände jag mig mest som ”jaha…?” när eftertexterna började rulla till tonerna av Internationalen.
Lidingöligan handlar om en familj som under tidigt 80-tal flyttar från stan till Lidingö, en rikemansförort till Stockholm. Föräldrarna i familjen är poltiskt aktiva på vänsterkanten (vilket illustreras med all önskvärd tydlighet genom bland annat att flyttlasset består av gamla plakat). Barnen, ur vilkas perspektiv filmen skildras, är gravt färgade av föräldrarna (vilket illustreras med samma överdrivna tydlighet genom att de bär ”Atomkraft? Nej tack”-knappar). När de försöker komma till rätta i villan på Lidingö uppstår konfrontationer med grannarna, främst skildrat genom de jämnåriga moderatbarnen som börjar mucka. Barnen gör sitt bästa för att komma in i gemenskapen – de försöker lära sig om aktiehandel och gör allt de blir ombedda för att bli accepterade. Föräldrarna byter ”slaget på barrikaderna mot kampen om att äga mest och att ha det alla andra har”, förkunnar berättarrösten.
När vi lämnade biosalongen sa en i mitt sällskap, en gammal klasskamrat från när jag pluggade film, ”kanske liiiteee övertydlig”. ”Mm” instämde jag, för jag fattade ju vad hon menade. Karaktärerna är tröttsamt stereotypa och tillsammans med berättarrösten förstärker de känslan av barnfilm, trots att filmen enligt regissören vänder sig till vuxna. Men frågan är om den egentligen är så värst övertydlig? Till berättarstilen, ja, men i sitt budskap…? Om den nu har något, jag är inte så säker på det. För vad vill filmen egentligen ha sagt?
Är Lidingöligan en film om politiskt engagemang, eller är det bara en kuliss för att berätta en helt annan story? En historia rivaliteter mellan barn, kanske? För inte är det en film om klasskillnader, eftersom klass inte är en fråga om vad man har för pins på tröjan, utan vad man har för materiella förutsättningar. Mot den bakgrunden är det knappast konstigt att de ”radikala” föräldrarna byter bort kampen mot att pyssla om sitt fina hem i den nya villan. Inte förargligt heller. Organiserar oss gör vi för vår egen skull, inte för några vackra ideal. Det finns ingen anledning att anklaga personer som dessa i filmen för att svika sina principer. De har helt enkelt andra intressen.
Manuset är skrivet av Maja Lindström, som också har regisserat. Jag tog en titt på hennes hemsdia för att försöka bringa lite klarhet i vad som varit hennes tanke med filmen. Där berättar hon att Lidingöligan handlar om hennes egen uppväxt. Hon förklarar att filmen handlar om att byta identitet, snarare än om att byta klass:
De flesta som bor på Lidingö har inte gjort någon klassresa vad jag vet. Anledningen till att så många f. d. vänstermänniskor bor på Lidingö [gör de?! min anm.], tror jag har att göra med att det bor många 40-talister på ön. För dom var -68 inte bara ett politiskt uppvaknande, utan också tidpunkten då dom gjorde revolt mot sina föräldrar och ofta borgerliga uppväxter. Men när de sedan skaffade barn och hus sökte de sig tydligen ändå till en miljö som var bekant. Plötsligt befann dom sig i villaförorten igen, för någonstans måste man ju bo. (och elefanterna på slottsmuren byttes ut mot kuddar med elefantmönster från Svenskt Tenn.)
”…någonstans måste man ju bo.” Ja, just det…och då kan man lika gärna bo på Lidingö, eller vadå? Det är bara att välja och vraka! För vissa. Men för alla oss andra ser det inte riktigt ut så. Vi bor där vi bor, helt enkelt. Det har sina fördelar och det har sina nackdelar. Men gemensamt för de allra flesta av oss är att vi inte bara kan flytta till en fin villa i en rik förort, eller för den delen köpa en bostadsrätt i innerstan. Och de flesta har inte heller fina jobb som arkitekter eller textilkonstnärer, som Maja Lindströms föräldrar. Likväl som lönearbetet driver oss till radikalitet, är det också det faktum att vissa har det rätt gott ställt som får dem att prioritera annat. Men, det är inget att sörja övet, för arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk.
Vi måste fråga oss, vad gör vi av orden? Hur riktar vi dem rätt? Det talas om ”mycket snack och lite verkstad”, men egentligen är det nog få som förnekar att dessa samspelar dynamiskt med varandra.
Det tjattras och tjallas och jag frågar mig – vad är det vi vill? Vad använder vi orden till? Vad kan vi använda orden till?
Där finns en klingande enkelhet i orden
som vänder på förutsättningarna, som bryter sönder
samhället och gör det lättare att slåss mot
eller kanske bara gör det
så avlägset
att man inte längre behöver
mäta sig mot det.
Vi kan – vända på förutsättningar. Vi kan måla upp bilder av andra möjligheter. Vi kan staka ut vägen till en annan tillvaro eftersom orden, när de blir till poesi, är bärare av kunskapen om ett annat liv.
Orden när de formas till konst är en tillflyktsort och ett hopp, men också, om de ska vara någonting värda, i direkt kommunikation med vardagen. De förädlar förnimmelsen. Erbjuder nya perspektiv. Och om det stämmer att ord och handling hänger samman så kan vi – Sjunga för att göra verkligt.
Dock kom Kajsa Ekis Ekman med ett ganska vettigt inlägg i DN om den evinnerliga diskussionen om att ”vänstern måste ta avstånd…” samtidigt som högern aldrig måste det. Ärligt talat tror jag att det i mångt och mycket är vårt eget fel, eftersom vänstern själva alltid håller på att dilla om det. Vad är vi oroliga för egentligen? Vad skulle hända om vi lät bli att ta avstånd/försvara? Kanske att fokus skulle hamna på sakfrågan istället, rent av?
Detta om detta. Jag orkar inte vara någon åsiktsmaskin, orkar inte ta ställning hela tiden.
Jag lever på stulen luft. Jag är arbetsskygg och när jag säljer min tid så ser jag till att få ut mer än de betalar för den. Det är inte fråga om att göra rätt för sig, när den köpta tiden inte går till annat än att göra fel sig. Tränga sig på, sälja in, pracka på. Nej, tär det på mitt psyke ska det tära på deras ekonomi, tänker jag. Fast vad är väl det, en fis i havet? De märker det ju inte ens för i så fall hade jag inte kunnat fortsätta.
Det värker i kroppen när jag kommer hem. Jag ber dig, kryp upp intill mig men jag orkar inte ligga med dig. Det är fredagkväll men vi stannar hemma, stannar uppe. Vi pratar tills kvällen är morgon som glimtar mot ljuset. En ledig stund, ett andrum i horden av stress. Vi äter frukost. Länge. Vi fyller oss själva och dagen med sprängämnen och lycka. Du bearbetar mina tankar till konfetti, en vacker sådan. Ditt öra i min hand. Mina vader mot dina axlar. Det tar aldrig slut.
Det börjar om. Chefens skratt kräks i mitt öra och jag flyr undan. Jag kan nog gömma mig på toaletten i ytterligare en minut. Gamla dagar fryser till till en kletig soppa i min mage. Måste fokusera. Målmedveten, alert, ett leende på läpparna, en nystruken blus, ett illa dolt tonfall, en fasa att bli upptäckt – se så, ta dig an kunden! Javisst. Det värker i halsen av det tillgjorda dravlet – eller också är jag på väg att bli sjuk nu igen.
Medicinering. Antibiotikan går rakt genom kroppen. Tankarna går rakt genom huvudet. Jag tar dig rakt in i mig och visst är det skönt men mest är det flykt. Och jag vet att du inte vill när jag inte vill men någonstans i bakhuvudet ligger en gnagande ängslan för att inte räcka till. Jag tänker för tyst. Jag vill spy mitt hjärtas uppriktiga färgpatroner över väggarna men istället sticker vi oss på gammalt groll. Det är så onödigt. Du är så vacker.
Jag bestämmer mig.
Fast som stål
och sakta men säkert
för att kanske göra något med mindre osäkerhet. Det är svårt, när kroppen pratar sitt språk (mat, sex, inte sex, sova, vakna, nähä somna om igen, och jaså nu fungerar inte den kroppsdelen heller som den ska) och jag ett annat. Det är svårt när jag inte har den tid du förtjänar. Det är svårt när jag maniskt måste fylla varenda minut av mitt liv med något som ger det ett värde, som för att kompensera den tid de stjäler ifrån mig.
På Alliansfritt Sverige läser jag att Moderata ungdomsförbundet planerar en manifestation till stöd för Israel. När jag luskar vidare i saken hittar jag ett minst sagt snedvridet påstående från ungmoderaterna, nämligen att ”De senaste uppkomna händelserna i Gaza har visat oss att terrorn även finns i Sverige.” Att judiska församlingar attackerats ska naturligtvis fördömas, men att anordna en ”Ljusmanifestation till stöd för Israel” är att göra exakt misstag som gärningsmännen bakom de nämnda attackerna – nämligen att klumpa ihop judendomen och Israels agerande.
Och hey, vadå händelserna i Gaza och terrorn i Sverige? Snacka om oproportionerligt. För hur fel det än må vara att judar och/eller israeler utsätts för attacker av olika slag kan man inte bortse från det faktum att övergreppen på Palestina är betydligt grövre.
Men det är MUF vi talar om, så jag höjer inte nämnvärt på ögonbrynen. Däremot påminns jag om en annan osmaklig demonstration som samma förbund arrangerade för ett och ett halvt år sedan. Jag bodde vid den tiden i Östergötland, där ett stödboende för hemlösa skulle rivas till för att ersättas med bostadsrätter. Tillsammans med andra som tyckte att detta var förjävligt deltog jag i protester vid stödboendet. Även MUF protesterade – men inte mot rivningen (som deras moderparti klubbat igenom) utan mot ”pöbeln”. Fyra moderater var på plats, med sig hade de en banderoll med texten ”Klipp er och skaffa ett jobb!”. Det är så löjligt att jag inte känner att jag behöver kommentera det närmare, texten talar sitt tydliga språk.
Det har varit dåligt med uppdateringar från mig på sistone, både här och på Vardagspussel. På senaste tiden har jag varit rätt upptagen med att leta jobb, eftersom jag hatar mitt nuvarande som pesten. Att några av mina arbetskamrater kommer att sluta gör inte direkt saken bättre. Därför skriver jag just nu ansäkningar maniskt och springer på anställningsintervjuer dagarna i ända. Det låter kanske lovande, men många bemanningsföretag och liknande gör intervjuer på löpande band, så det behöver inte betyda ett skit. Klippt mig har jag förresten också gjort…
Snatterskan 
