Posts Tagged ‘uppmärksamhet’

Provokationer

mars 19, 2010

Jag har duktigt undvikit den här Lars Vilks-sörjan, men Ekis slår som så ofta huvudet på spiken genom att problematisera det här med yttrandefrihet och provokationer. Pontus Lundkvist är inne på samma spår:

Den moderna nutidsmänniskan skulle hellre (falskeligen eller ej) erkänna att hon smugit in och ollat alla nyfödda barn på nyfödda barn-avdelningen på bb än att hon någonsin blivit provocerad.

Att säga sig ha blivit provocerad är att erkänna sig besegrad. Det är extremt provocerande för en oprovocerad att bli anklagad för att ha blivit provocerad av den provocerande parten, men för att provocera den provocerande tillkännager inte den oprovocerade för den provocerande att den blivit provocerad.

Men någon gång måste man ju bli provocerad om inte ”provocerad” helt enkelt ska bli ett ord som beskriver ett tillstånd som ingen någonsin har befunnit, eller kommer att befinna sig i. För att stoppa mynt i springan för framtida påståenden om att inte ha blivit provocerad vill jag tillkännage att …

[med detta sagt avbryter jag alltså Lundkvistreferensen för att smidigt glida över till mitt eget tillkännagivande] …jag blir jävligt provocerad av folk som tror att provokation är något slags självändamål. Och, vad värre är, är att på grund av horder av dålig kultur och den här vidriga postironi-prylen så blir jag förmodligen ”provoderad på exakt det sätt som provokatören avsett” (Lundkvist igen). För det är så provokation fungerar. Enligt provokationernas logik är all provokation bra provokation: eller mer korrekt – ju fler som blir provocerade, desto bättre.

Det får vara hur det vill med den saken. Men jag ska komma till kärnan i mitt resonemang: DET ÄR INTE KONST, liksom allt som klingar inte är poesi. Andra får kalla det vad de vill, men du och jag, kamrat, vi har ingen som helst anledning att definiera provokationer som konst.

Så vad är då konst? En populär ordvits är som bekant att anspela på ordet konstig, men den som tänker ett steg längre inser att ordets sanna etymologiska ursprung är ordet konstruktiv. (Observera att jag försöker göra mig lustig, även om det är möjligt att orden konst – kunnande – konstruktion – konstruktiv hänger ihop historiskt på något vis. Men skitsamma, sanningshalten i påståendet är inte så relevant i sammanhanget.) Syftet med konst bör alltså vara att bidra på ett konstruktivt sätt till samhället. Med ”samhället” avses det framtida samhället, det vill säga skapandet av det. Kommunal s k konst, till exempel, är näppeligen konst, men ni får heller inte tro att jag vill ha plakatkonst. Plakatkonst kan visserligen få kallas för konst, för den försöker i alla fall (eller snarare i bästa fall?) att bidra, men är bara tråkig. Men hellre tråkig konst än destruktiv konst. (Tråkig konst kan få finnas, men vi bör inte ägna den någon uppmärksamhet. Destruktiv ”konst” däremot ska dö.)

Ordet konst i föregående stycke kan utan problem ersättas med humor (bortsett från att ordvitsen inte längre funkar). ”Men jag bara skojade!”/”Men jag var ju ironisk!” är ett lika dåligt argument som ”Men det är ju konst!”.

För att gardera mig mot påhopp á la ”Men vem är du att försöka bestämma över konsten?!” säger jag det klart och tydligt redan nu: jag försöker inte bestämma någonting. Jag har en simpel liten åsikt i frågan och den borde dessutom rimligen vara okontroversiell. Allt jag önskar mig är att alla som försöker ägna sig åt konst – eller egentligen vad som helst som når ut till andra människor – frågar sig ”Vad bidrar detta till och är det konstruktivt?”. Det är ett ganska anspråkslöst önskemål, tycker jag. Därför blev jag lite paff när jag kritiserade en bekants blogginlägg för en tid sedan med just detta önskemål, och fick svaret:

Absolut, inlägget är inte konstruktivt för fem öre! Dessutom handlar det snarare om just min smått ovärda fallenhet för att dra extrema retoriska paralleller än om [ämnet] i sig, och det är därför ribban är så låg som den faktiskt är – det är ingen diskussion, det är bara en polemisk spya som snarare riktar sig mot just [fienden]. Sedan kanske det är dumt att i förbifarten kasta sten mot sidor jag sympatiserar med, det kan jag absolut hålla med om.

Och jag som trodde att konstruktivitet var universal law.

___

PS. Jag har inget emot raljerande (jag raljerar ju själv rätt friskt här ovan), men principen om konstruktivitet gäller även givetvis även för detta. Pontus Lundkvist är en mästare på att kombinera dessa två. Läs gärna hans bok Okända djur, från vilken citatet i inledningen är hämtat.