Filmtips

Såg nu att Lidingöligan som jag recenserade i förra inlägget visas på SVT ikväll, 21:30. Trots att jag själv mest blev irriterad på filmen, vill jag rekommendera alla att se den – och kommentera gärna sedan!

Jag vill också tipsa er om resten av novellfilmerna som kommer att visas under sommaren. De flesta är bra, eller åtminstone sevärda och välgjorda.

Här är visningstiderna:

SVT2 26 maj kl. 21.30 Lidingöligan
SVT2 9 juni kl. 21.30 Julia
SVT2 16 juni kl. 21.30 Småvilt
SVT2 23 juni kl. 21.30 Pappa Picasso och jag
SVT2 30 juni kl. 21.30 Maskeraden
SVT2 7 juli kl. 21.30 Gunnel
SVT2 14 juli kl. 21.30 Jenny ger igen
SVT2 21 juli kl. 21.30 Min bästa vän
SVT2 28 juli kl. 21.30 Rosenhill
SVT2 4 aug kl. 21.30 Tennis är livet

Mina personliga favoriter är de två sista, Rosenhill och Tennis är livet.

Jag förstår mig inte på Lidingöligan

Zita, Folkets bios biograf i Stockholm, har under två månader visat kortfilmssatsningen Svensk kortfilm c/o Folkets bio. I dagarna avslutades satsningen med Lidingöligan. (Jag beklagar att inlägget som filmtips betraktat kommer alldeles för sent, i skrivande stund är det någon dryg timme kvar till sista visningen.)

Själv såg jag Lidingöligan på Drömfabriken, där den avslutade ett novellfilmsmaraton med stundom fantastiska filmer. Lidingöligan hade, fick vi veta av konferenciern Åsa Linderborg, belönats med Svenska filminstitutets och Sveriges televisions stora novellfilmspris. Mina förväntningar var därmed ganska höga, med tanke på att samtliga filmer under kvällens visning hade hållit hög kvalitet. Till min stora besvikelse kände jag mig mest som ”jaha…?” när eftertexterna började rulla till tonerna av Internationalen.

Lidingöligan handlar om en familj som under tidigt 80-tal flyttar från stan till Lidingö, en rikemansförort till Stockholm. Föräldrarna i familjen är poltiskt aktiva på vänsterkanten (vilket illustreras med all önskvärd tydlighet genom bland annat att flyttlasset består av gamla plakat). Barnen, ur vilkas perspektiv filmen skildras, är gravt färgade av föräldrarna (vilket illustreras med samma överdrivna tydlighet genom att de bär ”Atomkraft? Nej tack”-knappar). När de försöker komma till rätta i villan på Lidingö uppstår konfrontationer med grannarna, främst skildrat genom de jämnåriga moderatbarnen som börjar mucka. Barnen gör sitt bästa för att komma in i gemenskapen – de försöker lära sig om aktiehandel och gör allt de blir ombedda för att bli accepterade. Föräldrarna byter ”slaget på barrikaderna mot kampen om att äga mest och att ha det alla andra har”, förkunnar berättarrösten.

När vi lämnade biosalongen sa en i mitt sällskap, en gammal klasskamrat från när jag pluggade film, ”kanske liiiteee övertydlig”. ”Mm” instämde jag, för jag fattade ju vad hon menade. Karaktärerna är tröttsamt stereotypa och tillsammans med berättarrösten förstärker de känslan av barnfilm, trots att filmen enligt regissören vänder sig till vuxna. Men frågan är om den egentligen är så värst övertydlig? Till berättarstilen, ja, men i sitt budskap…? Om den nu har något, jag är inte så säker på det. För vad vill filmen egentligen ha sagt?

Är Lidingöligan en film om politiskt engagemang, eller är det bara en kuliss för att berätta en helt annan story? En historia rivaliteter mellan barn, kanske? För inte är det en film om klasskillnader, eftersom klass inte är en fråga om vad man har för pins på tröjan, utan vad man har för materiella förutsättningar. Mot den bakgrunden är det knappast konstigt att de ”radikala” föräldrarna byter bort kampen mot att pyssla om sitt fina hem i den nya villan. Inte förargligt heller. Organiserar oss gör vi för vår egen skull, inte för några vackra ideal. Det finns ingen anledning att anklaga personer som dessa i filmen för att svika sina principer. De har helt enkelt andra intressen.

Manuset är skrivet av Maja Lindström, som också har regisserat. Jag tog en titt på hennes hemsdia för att försöka bringa lite klarhet i vad som varit hennes tanke med filmen. Där berättar hon att Lidingöligan handlar om hennes egen uppväxt. Hon förklarar att filmen handlar om att byta identitet, snarare än om att byta klass:

De flesta som bor på Lidingö har inte gjort någon klassresa vad jag vet. Anledningen till att så många f. d. vänstermänniskor bor på Lidingö [gör de?! min anm.], tror jag har att göra med att det bor många 40-talister på ön. För dom var -68 inte bara ett politiskt uppvaknande, utan också tidpunkten då dom gjorde revolt mot sina föräldrar och ofta borgerliga uppväxter. Men när de sedan skaffade barn och hus sökte de sig tydligen ändå till en miljö som var bekant. Plötsligt befann dom sig i villaförorten igen, för någonstans måste man ju bo. (och elefanterna på slottsmuren byttes ut mot kuddar med elefantmönster från Svenskt Tenn.)

”…någonstans måste man ju bo.” Ja, just det…och då kan man lika gärna bo på Lidingö, eller vadå? Det är bara att välja och vraka! För vissa. Men för alla oss andra ser det inte riktigt ut så. Vi bor där vi bor, helt enkelt. Det har sina fördelar och det har sina nackdelar. Men gemensamt för de allra flesta av oss är att vi inte bara kan flytta till en fin villa i en rik förort, eller för den delen köpa en bostadsrätt i innerstan. Och de flesta har inte heller fina jobb som arkitekter eller textilkonstnärer, som Maja Lindströms föräldrar. Likväl som lönearbetet driver oss till radikalitet, är det också det faktum att vissa har det rätt gott ställt som får dem att prioritera annat. Men, det är inget att sörja övet, för arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk.

Orden

Vi måste fråga oss, vad gör vi av orden? Hur riktar vi dem rätt? Det talas om ”mycket snack och lite verkstad”, men egentligen är det nog få som förnekar att dessa samspelar dynamiskt med varandra.

Det tjattras och tjallas och jag frågar mig – vad är det vi vill? Vad använder vi orden till? Vad kan vi använda orden till?

Där finns en klingande enkelhet i orden
som vänder på förutsättningarna, som bryter sönder
samhället och gör det lättare att slåss mot
eller kanske bara gör det
så avlägset
att man inte längre behöver
mäta sig mot det.

Vi kan – vända på förutsättningar. Vi kan måla upp bilder av andra möjligheter. Vi kan staka ut vägen till en annan tillvaro eftersom orden, när de blir till poesi, är bärare av kunskapen om ett annat liv.

Orden när de formas till konst är en tillflyktsort och ett hopp, men också, om de ska vara någonting värda, i direkt kommunikation med vardagen. De förädlar förnimmelsen. Erbjuder nya perspektiv. Och om det stämmer att ord och handling hänger samman så kan vi – Sjunga för att göra verkligt.

—
Citat och inspiration:
Surrealistgruppen: Allt är inte guld som klingar
Johannes Anyuru: Det är bara gudarna som är nya

Franska arbetare visar vägen!

Pepp: Tog chefer som gisslan i protest.

…och det är inte ett aprilskämt.

Våldsdebatten på repeat

Jag ska fatta mig kort: tråååkigt.

Dock kom Kajsa Ekis Ekman med ett ganska vettigt inlägg i DN om den evinnerliga diskussionen om att ”vänstern måste ta avstånd…” samtidigt som högern aldrig måste det. Ärligt talat tror jag att det i mångt och mycket är vårt eget fel, eftersom vänstern själva alltid håller på att dilla om det. Vad är vi oroliga för egentligen? Vad skulle hända om vi lät bli att ta avstånd/försvara? Kanske att fokus skulle hamna på sakfrågan istället, rent av?

Detta om detta. Jag orkar inte vara någon åsiktsmaskin, orkar inte ta ställning hela tiden.

Stulen luft

Jag lever på stulen luft. Jag är arbetsskygg och när jag säljer min tid så ser jag till att få ut mer än de betalar för den. Det är inte fråga om att göra rätt för sig, när den köpta tiden inte går till annat än att göra fel sig. Tränga sig på, sälja in, pracka på. Nej, tär det på mitt psyke ska det tära på deras ekonomi, tänker jag. Fast vad är väl det, en fis i havet? De märker det ju inte ens för i så fall hade jag inte kunnat fortsätta.

Det värker i kroppen när jag kommer hem. Jag ber dig, kryp upp intill mig men jag orkar inte ligga med dig. Det är fredagkväll men vi stannar hemma, stannar uppe. Vi pratar tills kvällen är morgon som glimtar mot ljuset. En ledig stund, ett andrum i horden av stress. Vi äter frukost. Länge. Vi fyller oss själva och dagen med sprängämnen och lycka. Du bearbetar mina tankar till konfetti, en vacker sådan. Ditt öra i min hand. Mina vader mot dina axlar. Det tar aldrig slut.

Det börjar om. Chefens skratt kräks i mitt öra och jag flyr undan. Jag kan nog gömma mig på toaletten i ytterligare en minut. Gamla dagar fryser till till en kletig soppa i min mage. Måste fokusera. Målmedveten, alert, ett leende på läpparna, en nystruken blus, ett illa dolt tonfall, en fasa att bli upptäckt – se så, ta dig an kunden! Javisst. Det värker i halsen av det tillgjorda dravlet – eller också är jag på väg att bli sjuk nu igen.

Medicinering. Antibiotikan går rakt genom kroppen. Tankarna går rakt genom huvudet. Jag tar dig rakt in i mig och visst är det skönt men mest är det flykt. Och jag vet att du inte vill när jag inte vill men någonstans i bakhuvudet ligger en gnagande ängslan för att inte räcka till. Jag tänker för tyst. Jag vill spy mitt hjärtas uppriktiga färgpatroner över väggarna men istället sticker vi oss på gammalt groll. Det är så onödigt. Du är så vacker.

Jag bestämmer mig.
Fast som stål
och sakta men säkert
för att kanske göra något med mindre osäkerhet. Det är svårt, när kroppen pratar sitt språk (mat, sex, inte sex, sova, vakna, nähä somna om igen, och jaså nu fungerar inte den kroppsdelen heller som den ska) och jag ett annat. Det är svårt när jag inte har den tid du förtjänar. Det är svårt när jag maniskt måste fylla varenda minut av mitt liv med något som ger det ett värde, som för att kompensera den tid de stjäler ifrån mig.

Klipp er och skaffa ett jobb!

På Alliansfritt Sverige läser jag att Moderata ungdomsförbundet planerar en manifestation till stöd för Israel. När jag luskar vidare i saken hittar jag ett minst sagt snedvridet påstående från ungmoderaterna, nämligen att ”De senaste uppkomna händelserna i Gaza har visat oss att terrorn även finns i Sverige.” Att judiska församlingar attackerats ska naturligtvis fördömas, men att anordna en ”Ljusmanifestation till stöd för Israel” är att göra exakt misstag som gärningsmännen bakom de nämnda attackerna – nämligen att klumpa ihop judendomen och Israels agerande.

Och hey, vadå händelserna i Gaza och terrorn i Sverige? Snacka om oproportionerligt. För hur fel det än må vara att judar och/eller israeler utsätts för attacker av olika slag kan man inte bortse från det faktum att övergreppen på Palestina är betydligt grövre.

Men det är MUF vi talar om, så jag höjer inte nämnvärt på ögonbrynen. Däremot påminns jag om en annan osmaklig demonstration som samma förbund arrangerade för ett och ett halvt år sedan. Jag bodde vid den tiden i Östergötland, där ett stödboende för hemlösa skulle rivas till för att ersättas med bostadsrätter. Tillsammans med andra som tyckte att detta var förjävligt deltog jag i protester vid stödboendet. Även MUF protesterade – men inte mot rivningen (som deras moderparti klubbat igenom) utan mot ”pöbeln”. Fyra moderater var på plats, med sig hade de en banderoll med texten ”Klipp er och skaffa ett jobb!”. Det är så löjligt att jag inte känner att jag behöver kommentera det närmare, texten talar sitt tydliga språk.

Det har varit dåligt med uppdateringar från mig på sistone, både här och på Vardagspussel. På senaste tiden har jag varit rätt upptagen med att leta jobb, eftersom jag hatar mitt nuvarande som pesten. Att några av mina arbetskamrater kommer att sluta gör inte direkt saken bättre. Därför skriver jag just nu ansäkningar maniskt och springer på anställningsintervjuer dagarna i ända. Det låter kanske lovande, men många bemanningsföretag och liknande gör intervjuer på löpande band, så det behöver inte betyda ett skit. Klippt mig har jag förresten också gjort…

Se även Ung vänsters blogg.

Blondinbella, AFA och Karl-Bertil

Kan inte låta bli att bli full i garv av att jag gjort gemensam sak med Blondinbella i att dissa Karl-Bertil Jonsson. ”Karl-Bertil är dåtidens AFA”, säger Bella till Expressen. Nej du, Isabella Löwengrip, jag kan säga dig att vi INTE vill ha några självgoda rikemansbarn i våra led. Välgörenhet är och förblir borgerligt (att gåvorna är stulna är sekundärt).

Det var en kul parentes bara. Men varken Blondinbella eller julen förtjänar mer uppmärksamhet, så jag tycker gott att vi kan släppa ämnet. På tal om AFA rekommenderas deras inlägg om Rosengård till alla som tror att vi på vänsterkanten inte är ”vanliga människor” (vad nu det är?). Jag citerar:

I media har polisen de senaste dagarna gjort en stor sak av att det är tillresta som ligger bakom många av våldshandlingarna. De som kallas tillresta är andra boende i Malmö, inga tillresta bråkmakare som inte har något bättre för sig än att skapa kravaller. Vi som varit där bor i Malmö och Rosengård är en del av Malmö som folk både bor i och dagligen besöker.

För den som inte är på läshumör finns det riktigt bra bloggar med bildposter: Rebecka visar återigen att hon är en fantastisk fotograf, min nya favoritblogg har publicerat en karta över hur livet kommer att te sig i ”rymdåldern” (jag blir inte mycket klokare av det, men det är en kul bild) och de här tusingfotingsbilderna är helt underbara.

Och nu är det jul igen…

I mitt förra inlägg nämnde jag i förbigående att jag inte brukar fira jul. Jag gör dock ingen stor grej av det och jag tänker inte i detta julaftonsinlägg basunera ut att julen ska bojkottas. Att jag inte firar julen beror helt enkelt på att jag inte har någon relation till den. Mina föräldrar är ateister och har så länge jag kan minnas förespråkat ett sekulariserat samhälle. Själv ser jag mig helt och hållet som materialist. Tanken på att fira en kristen högtid känns helt främmande.

Inte heller har jag mycket till övers för de som säger att man inte behöver betrakta julen som kristen, utan bara som ett tillfälle att samlas med släkten. Jag försöker att i så stor grad som möjligt betrakta min familj så som jag ser på mina vänner i allmänhet, det vill säga att jag träffar dem jag vill umgås med när jag känner för det. Och jag gör det för att jag uppskattar dem som personer, inte av förpliktelse bunden till något släktband (som av vissa verkar ses som ett nästan magiskt band).

Detta om detta. Jag är som sagt måttligt intresserad av att förstora upp mitt icke-firande av julen.

En liten gnutta tradition finns förresten även i mitt hem, i form av Karl-Bertil Jonsson (som läsaren förväntas vara bekant med, och om inte annat, se länken). Jag har alltid gillat Karl-Bertils julafton bra mycket mer än Benjamin Syrsas dito (ja, även jag har sett Disneys timmeslånga reklamfilm). Tage Danielssons saga är välskriven, karaktärerna är helt underbart gestaltade och Per Åhlins animationer är klockrena. Däremot tycker jag att det är otroligt tröttsamt att programmet av många framhålls som ett vänsteralternativ till Kalle Ankas jul. Karl-Bertil är inget annat än en överklasslyngel. Allmosor åt pöbeln! – detta är hans julbudskap. Att på eget bevåg ta från de rika och ge åt de fattiga är inte mig emot, men låt inte de besuttna göra det åt dig.

Faktum är att de fattiga knappt ens skildras i Karl-Bertil Jonssons julafton. Det enda vi får se av dem är några snabba skymtar där de tacksamt tar emot gåvor som de har liten eller ingen nytta av (böcker på språk de knappast behärskar, och så vidare). Och berättelsen slutar trots allt med att de rika belåtet slår sig för bröstet.

Om någon tycker att jag raljerar så vill jag poängtera att jag inte har något emot själva berättelsen (den är ganska harmlös). Det har svårt för är vänsterns daltande med Karl-Bertil.

Avslutningsvis vill jag skicka en hälsning till alla som ”tvingas arbeta på självaste julafton” (för att citera filmen), inte som Karl-Bertil för att han tycker att det är kul att tjäna en extra slant, utan för att de utför arbetsuppgifter som behövs dagligen. Hej Martin och alla ni andra,

ur mörkret stiga vi mot ljuset – god jul,

som en kamrat skrev i dagens finaste julhälsning.

Bland tetris och pepparkakor

Såhär i juletider (trots att jag själv inte brukar fira) bjuder jag på lite pysseltips. Att baka är alltid trevligt men hur spännande är det med pepparkaksgubbar och -gummor? Inte speciellt. Nej, pepparkaksbakandet behöver bli lite mer innovativt!

Hemma hos mig plockades mina tetispepparkaksformer fram, som jag köpte på Konstfacks julmarknad förra året (men det går naturligtvis också att med kniv skära ut former ur degen). Visst blir kakorna fina i sig, men om man vill lyxa till det och få den perfekta tetriskänslan, så rekommenderas karamellfärg och glasyr. Den ambitiöse skär även skåror i glasyren medan den svalnar, så att bitarna syns. Resultatet:

Inte så pjåkigt! Men vad är väl ett baktips utan recept? Mina favoriter på pepparkaksfronten är den klassiska gotländska varianten:

250 g vegetabiliskt margarin
4 dl socker
2 dl ljus sirap
2 dl vatten
2 msk kanel
1 msk malda kryddnejlikor
1 msk mald kardemumma
1 msk bikarbonat
15 dl vetemjöl (och lite extra till utbakningen)

Skiva upp margarinet och lägg det i en bunke. Blanda ned kryddorna. Koka hastigt upp socker, sirap och vatten i en kastrull. Häll den varma blandningen över margarinet så att det smälter. Låt svalna rumstemperatur (men rör om emellanåt). Blanda mjöl och bikarbonat och rör därefter ihop det med resten av blandningen.

Låt degen stå kylskåpskallt i minst ett dygn. Tänk på att inte använda en för liten bunke eftersom degen kommer att svälla! Den kommer också bli fastare, så det gör inget om den känns lite lös innan den stått till sig.

Ugnstemperatur tycker jag är vanskligt att säga något exakt om, så prova er fram. Första pannkakan (eller ja… pepparkakan i det här fallet) blir ju ändå aldrig lyckad.

Andra som bloggar på temat jul: We are your friends har en egna alldeles fantastiska julkalender och Job skriver om julmust.

Annat se- och läsvärt (som inte har ett dugg med julen att göra, och skönt är väl det): en helt underbar kortfilm med animerad gatukonst och Pink tentacle om tankeläsning.